Det är med telefonhytt

Som jag skrev i min roman – Porten till friheten – som släpptes i juli, fanns det inte alltid en telefonkur till hands när man som mest behövde den. Dessa dåtidens gröna under som ibland var helt odugliga med avskuren telefonsladd.

”Väntetiden för Henrietta blev lång. När hon väntat i en timme och fortfarande ingen pappa hade dykt upp, började hon känna paniken komma krypande. Vem skulle hon kontakta i denna hektiska storstad? Det fanns ingen telefonkiosk så långt ögat nådde, ingen vuxen heller, att fråga till råds. Hon satt där ensam i de kalla vindarna. Maktlösheten grep tag i henne. ”

Jag minns en lördagsnatt när jag som ung hade varit ute och dansat. Efter att ha missat bussen fick jag ensam vandra två timmar för att komma hem. Invid vägen stod en telefonkiosk men det var ingen idé att gå in och ringa. Dels hade jag inga tioöringar, som behövdes på den tiden, dels visste jag att de därhemma sov. Inte lägligt att ringa och väcka dem.

När jag berättar om detta för dagens barn, höjer de frågande på ögonbrynen.

– Fanns det verkligen inga mobiltelefoner?

– Nej, skrattar jag, sådana hade inte uppfunnits vid den tiden.

– Är du född på 1800-talet?

Ja, det känns onekligen som om jag är något från forna tider, när jag tänker på hur allt tedde sig där och då. Om du undrar över ifall jag blev påkommen, så är svaret ”ja”. Det hade kunnat gå vägen men när jag öppnade dörren till rummet där min säng var placerade och kröp in i mörkret för att försöka åla mig ner bland sängkläderna, upptäckte jag att det redan låg en person där. Skriket som ekade i lägenheten hade kunnat uppväcka döda. Givetvis blev jag påkommen. Taklampan tändes och vi blev alla förvånade när vi upptäckte att det var min älskade boxer Ricki som hade bäddat ner sig under lakanen i min säng. Uppläxningen fick vänta tills kommande morgon.

Än idag kan jag skratta hjärtligt åt upplevelsen men då var den inte lika rolig.

Min tacksamhet är stor för möjligheten att ständigt vara nåbar och nå mina kära med dagens telefoner.

Monica Ivesköld