Perspektiv – Hur hanterar du detta när du skriver?

Vad kan du om perspektiv? Hur förhåller du dig och ditt skrivande till detta?

I min nya inspirationskurs kommer vi att lägga en månad på detta. Men redan nu kan jag berätta att det handlar om hur du vill att läsaren ska få följa EN utvald karaktär i scenen. Du kan faktiskt (om du är riktigt skicklig) byta perspektiv inför nästa scen. Men oftast väljer vi att hålla oss till ett perspektiv genomgående och det är klokt.

Genom att välja perspektiv kan du vara i ”huvudet” på en viss karaktär, om du väljer 1-3 person. Är du allvetande kan du – som flugan på väggen – inte veta vad som sker inne i huvudet på personerna men du ser och hör allt annat. Ett slags helikopter-perspektiv.

Personligen väljer jag nästan alltid att skriva i tredje person, dvs han/hon-perspektivet. Det kan till viss del vara lättare eftersom jag då inte kommer alltför nära inpå personen. Speciellt när jag ska skriva smärtsamma saker. Men både för dig och läsaren kan ett Jag-perspektiv vara så mycket närmre.

I min senaste roman, som jag skriver just nu, har jag valt att utmana mig själv. Arbetsnamnet på den är ”Nils Kalv” och där finns en mördare. Jag skriver i tredje person genomgående utom i de scener där mördaren tänker och agerar på kammaren. Då skriver jag i första person (Jag-perspektiv). Detta är mycket medvetet. På så sätt kan läsaren, nämligen, inte räkna ut vem mördaren är, hoppas jag.

Detta, att byta perspektiv i olika scener, kallas för skiftande perspektiv.

Grundtanken för det är att få läsaren att hänga med.

När du skriver är det ytterst viktigt att du inte byter perspektiv inom samma scen. Du kan således inte vara inne i huvudet på två personer även om de båda förekommer i scenen.

Det finns de som hävdar att allvetande perspektiv är ett objektivt perspektiv och att vi – om vi väljer att skriva så – kan vara inne i huvudet på samtliga karaktärer, att det allvetande är en slags gud. I dessa lägen anser de att ”flugan på väggen”-perspektivet är ett objektivt perspektiv. Jag kan till viss del köpa detta men tycker att det skapar förvirring och gör skrivandet ovanligt svårt.

I min värld har jag därför valt att slå ihop det allvetande och objektiva perspektivet. Det blir helt enkelt flugan på väggen.

Stora författare, som exempelvis Nora Robert som jag läst massor av, kan ta sig friheten att blanda perspektiven i en och samma scen. Detta kan bli förödande för läsaren som då inte hänger med. Jag rekommenderar dig därför att hålla dig i en persons huvud per scen.

Jämför du med filmens värld, kan vi sällan vara inne i huvudet på en karaktär såvida hen inte talar högt. Allt vi upplever på filmen är i nutid, har du tänkt på det. Vi kan få backspeglar, men även de är i nutid.

Som författare i en roman har du således möjligheter att skriva in backspeglar, vilket du aldrig traditionellt har i ett filmmanus.

Lycka till med att skriva i ditt utvalda perspektiv!

Monica Ivesköld