Skriva skräck

Idag tipsar jag om hur du ökar läsupplevelsen av skräck, när du skriver.

I en skräckroman finns ofta övernaturliga inslag. Men det är inget nödvändigt. Däremot kan du skapa skräckfyllda miljöer. En kyrkogård ger ofta rysningar. Lägg till obehagliga effekter, dvs hur upplever vi en kyrkogård klockan tolv på natten?

Skapa scener som får din läsare att hoppa till. Men var försiktig. Du får inte tjata ut läsaren.

Detta kan du lätta upp genom att lägga till humoristiska inslag i den annars skräckfyllda texten.

Här är ett exempel på skräck från mitt senaste råmanus – romanen TILLS SANDEN TÄCKER OSS – som jag skrev i november. Ha en härlig lässtund! OBS att texten är copyright-skyddad.

Monica

 

”Natten var svart som sammet, och vinden tjöt mellan de gamla sanddynerna. Marken viskade hemligheter.

Eva stod vid foten av den tillsandade kyrkan, med en ficklampa i handen. Strålen flackade över den uråldriga stenfasaden, där sanden täckt de kyrkorummets väggar. Hon hade hört talas om de märkliga ljuden som folk påstod sig höra här, om steg som ekade från ruinen när ingen syntes till, och om klockorna som ibland klämtade trots att de varit tysta i över hundra år.

Vid tolvslaget hördes en dov, klagande ton ljuda, trots att kyrkklockans urverk sedan länge var bortplockat. Eva ryckte till. Ljuset från ficklampan fladdrade över stenarna, men vinden bar fram ljudet på ett sätt som gjorde det omöjligt att avgöra varifrån det kom.

Hon tog ett steg mot ruinen. Hjärtat slog som en trumma. Sanden knastrade under fötterna, och den kalla luften bet i hennes ansikte.

― Det är bara vinden, mumlade hon för sig själv med en svag och ihålig röst.

Plötsligt slocknade ficklampan. Mörkret omslöt henne som ett tungt täcke. Hon trevade efter telefonen i fickan. Precis när hon fick fram den hördes ett ljud bakom henne. Ett långsamt, släpande ljud, som om någon drog något tungt över sanden. Hon frös till is, vågade knappt andas. Ljuset från telefonens skärm lyste upp hennes händer när hon fumlade för att slå på ficklampan.

Strålen tändes. Bakom henne, vid tornets fot, fanns ingen. Men ljudet fortsatte. Hon svepte med ljuset över ruinen, uppför väggen mot kyrktornet som stack upp ur sanden. Då såg hon det – en rörelse i ögonvrån.

Någon stod där.

En lång, mörk gestalt reste sig mot natthimlen, klädd i något som liknade en kåpa. Ansiktet var skuggat. Hon kunde känna blicken som brände som eld mot hennes hud, trots avståndet.

― Vem är du? viskade hon med tunn och skör röst.

Gestalten svarade inte. Den tog ett steg framåt, sedan ett till. Rörelsen var långsam, mekanisk, som om någon drog i skuggan, som en marionett.

Eva backade, snubblade över en sten och föll hårt mot den sandiga marken. Ficklampan flög ur handen och telefonen studsade iväg, men ljuset fortsatte lysa. Gestalten närmade sig, långsamt och metodiskt. Ett metalliskt ljud hördes, som en kedja som släpades över stenarna.

― Håll dig borta! skrek Eva men vinden slukade hennes röst.

Plötsligt upphörde ljudet. Gestalten stannade några meter ifrån henne. Ett lågmält, raspande ljud hördes, som en viskning som letade sig in i hennes huvud.

― Du borde inte ha kommit hit.

Det var inte en röst, det var fler. Som om hundratals röster talade samtidigt ur samma mun. Eva kröp bakåt. Sanden rev mot händerna, men något kallt och hårt tog tag i hennes fotled. Hon skrek, vred sig loss, och sprang utan att tänka. Hon visste inte vart hon sprang, bara bort från ruinen och den hemsökta närvaron.

Hon nådde bilen, kastade sig in och låste dörrarna. När hon vred om nyckeln startade motorn genast, men i backspegeln såg hon något.

Gestalten stod där i mörkret, orörlig. Men den var inte ensam längre. Bakom den rörde sig fler skuggor, alla lika tysta, lika hotfulla.

Eva gasade, och bilen for fram över stigen. Klockan i bilen visade en minut över tolv. Sirenen från kyrkklockan var borta, men ljudet ekade fortfarande i hennes öron, som ett minne hon aldrig skulle kunna sudda ut.

Eva höll händerna för öronen och skrek! Då vaknade hon.”