Det är med telefonhytt
Som jag skrev i min roman – Porten till friheten – som släpptes i juli, fanns det inte alltid en telefonkur till hands när man som mest behövde den. Dessa dåtidens gröna under som ibland var helt odugliga med avskuren telefonsladd.
”Väntetiden för Henrietta blev lång. När hon väntat i en timme och fortfarande ingen pappa hade dykt upp, började hon känna paniken komma krypande. Vem skulle hon kontakta i denna hektiska storstad? Det fanns ingen telefonkiosk så långt ögat nådde, ingen vuxen heller, att fråga till råds. Hon satt där ensam i de kalla vindarna. Maktlösheten grep tag i henne. ”
Jag minns en lördagsnatt när jag som ung hade varit ute och dansat. Efter att ha missat bussen fick jag ensam vandra två timmar för att komma hem. Invid vägen stod en telefonkiosk men det var ingen idé att gå in och ringa. Dels hade jag inga tioöringar, som behövdes på den tiden, dels visste jag att de därhemma sov. Inte lägligt att ringa och väcka dem.
När jag berättar om detta för dagens barn, höjer de frågande på ögonbrynen.
– Fanns det verkligen inga mobiltelefoner?
– Nej, skrattar jag, sådana hade inte uppfunnits vid den tiden.
– Är du född på 1800-talet?
Ja, det känns onekligen som om jag är något från forna tider, när jag tänker på hur allt tedde sig där och då. Om du undrar över ifall jag blev påkommen, så är svaret ”ja”. Det hade kunnat gå vägen men när jag öppnade dörren till rummet där min säng var placerade och kröp in i mörkret för att försöka åla mig ner bland sängkläderna, upptäckte jag att det redan låg en person där. Skriket som ekade i lägenheten hade kunnat uppväcka döda. Givetvis blev jag påkommen. Taklampan tändes och vi blev alla förvånade när vi upptäckte att det var min älskade boxer Ricki som hade bäddat ner sig under lakanen i min säng. Uppläxningen fick vänta tills kommande morgon.
Än idag kan jag skratta hjärtligt åt upplevelsen men då var den inte lika rolig.
Min tacksamhet är stor för möjligheten att ständigt vara nåbar och nå mina kära med dagens telefoner.
Monica Ivesköld
Australiens kust: Jag har aldrig mer än i fantasin varit i Australien. Det hade varit spännande att få komma dit. Å andra sidan upplever jag ibland att mitt jobb och min vardag är oerhört spännande. Givetvis inte så dramatiskt som på bilden, men tillräckligt för att ge mig stimulans i veckorna.
Jag har endast passerat Portugal som hastigast vid några tillfällen. Tyvärr aldrig fått chansen att bo där under någon längre tid. Här är en ljuvlig bild över vattenfall i Portugal.
Redan som barn var jag fascinerad av pingviner. Här är ett foto på Kungspingvinerna på Antarktis, en plats som jag absolut inte har någon längtan till.
Lunchen var oerhört god. Skomakarlåda på fläskfilé med duschesspotatis.
Förutom administration och att jag lyssnade på en inspelning av till ett i övrigt dålig skrivarkurs (som jag gått i september), blev det avslutningstävling i damgolf på Kvarnby golfbana.
Här ser du en av mina medspelare i bollen.
Det är en småmysig film med utsökta skådespelarprestationer och jag ger den 3 pennor.
Tisdagen blev det endast nio hål i damtävlingen i golfen. Tur eftersom jag spelade riktigt dåligt. Väl hemma blev det lunch och lite läsning innan jobbet tog överhanden. Det blev fakturering och annan administration. Därefter ägnade jag kvällen åt att plugga spanska.
Torsdagen den 17e var det återigen dags för golftävling. Denna gång var det Rotary-golfen på Tegelberga golfklubb, en kuperad och krävande bana. Det var riktigt kallt och blåsigt när vi gick ut. Endast 6 grader. Vi var inte så många i tävlingen. Jag spelade uruselt, stel som jag var i kylan, men hamnade på femte plats. Här ser du en bild, lånad från Tegelbergas hemsida.
Trots att det var lördag, började jag dagen med att hantera e-post och sociala medier. Sedan blev det en fantastisk onlinekurs i Vedic Art del 2.
