Under Londons broar av Jojo Moyes – recension

Format: Pocket

Antal sidor: 501

Utgivningsdatum: 2021-09-15

Förlag: Printz

ISBN: 9789177714330

Recensionsex: Nej

Typ av bok: Feelgood

Hur fångade inledningen mig: Det tog lång tid innan jag fångades av inledningen. Mycket ovanligt för en Jojo Moyes-bok. Normalt är jag fast efter endast några stycken.

Så här börjar prologen:

”Han såg hennes gula klänning innan han såg henne. Den lyste i den tilltagande skymningen, som en fyrbåk i bortre änden av stallet. Han stannade till en stund, visste inte om han vågade tror sina ögon. Sedan sträckte hon upp sin bleka arm, Gerontius böjde sitt smäckra huvud över boxdörren för att ta emot den godbit hon hade att erbjuda, och själv halvsprang han emot dem, med stövlarnas stålhättor klickande mot det våta stenarna.”

VILKEN är själva handlingen: Romanen handlar om en flicka, en häst, flickans morfar och en advokat och hennes före detta make – fotografen.

Intrigerna: Ofta dramatiska.

Miljöbeskrivningarna: Fina miljöbeskrivningar.

Dialogerna: Driver handlingen framåt.

Baksidestexten – tagen från nätet

” Fjortonåriga Sarah lever för sin häst, Boo. Hon har fått den av sin morfar Henry, med en förhoppning om att hon i framtiden ska lyckas komma in på en prestigefylld fransk ridskola och följa i hans fotspår. Men när Henry hamnar på sjukhus får Sarah problem, och plötsligt riskerar hon att mista både Boo och drömmarna om Frankrike.

Advokaten Natasha står alltid på de svagas sida. Men i privatlivet är det desto kämpigare: trots att de skilt sig tvingas hon fortfarande dela hus med sin karismatiske exmake Mac. När Sarah dyker upp i Natashas värld bestämmer hon sig för att strunta i alla regler och ta den unga tjejer under sina vingar. Och det beslutet kommer förändra allt i Natashas liv.” 

Andra böcker från denna författare

Jag har tidigare läst många fantastiska böcker av Jojo Moyes. Exempelvis:

• Arvet efter dig
• En andra chans
• Livet efter dig
• Sista brevet från din älskade
• Sophies historia
• Etthundra mil

Samtliga dessa böcker grep tag i mig omgående. Jag älskar Jojo Moyes böcker. Men romanen Under Londons broar är definitivt inte den bästa hon skrivit även om den är bra och jag rekommenderar den.

Mest positivt

Moyes finkänslighet för människorna och deras utmejslade karaktärer. Jag älskar hennes författarröst.

Minst positivt

Tråkig inledning vilket gjorde att det tog tid att fastna för romanen.
Alltför många meningar börjar med personliga pronomen (han/hon). Dessutom har Moyes många possessiva pronomen i texten (sitt). De stoppar upp läsningen.
Trist också att hon har dialoger inbakade i texten och inte – som sig bör – på egna rader.

Lite för mycket hästromantik för min smak.
Och hur i hela friden kan man översätta titeln som är fantastiska The Horse Dancer till något så trivialt som Under Londons broar?

Några valda texter ur boken

Som jag brukar, för att du ska få en uppfattning om författarrösten, delar jag några utvalda texter utan att avslöja något viktigt. Jag har tagit mig friheten att använda talstreck vid dialoger eftersom jag citerar texten. På grund av att texten är extremt lång i denna roman, har jag valt att delge fem olika textsnuttar.

Sidan 100

”Natasha kände knappt igen honom från senaste gången de träffades. Den här mannen var omtänksam, vänlig och mild. Det gjorde ont att se honom visa alla sina bästa sidor mot någon annan. Allt kändes lättare när hon kunde fokusera på hans brister.”

Sidan 200

”― Det här är inte Conors ställe, va? sa han medan hon dukade av.
Hon såg det genom hans ögon: ett feminint hem. Inte för att hon inredde med blommor eller volanger, men det fanns något i tonen och arrangemanget som antydde husägarens kön.
― Jag har inte köpt stugan, om det är det du vill veta. Jag hyr den bara.
― Jag vill inte veta någonting. Jag är bara … Han snurrade runt på stolen och såg ut över vardagsrummet genom dörröppningen. ― Bara lite överraskad.”

Sidan 300

”Klockan var fem över halv sju.
Hon knep prövande med tårna inuti stövlarna .Gick det verklige natt springa på fötter som hon inte längre kunde känna? Männen stod och småpratade vardagligt i små grupper, en del under färgglada paraplyer. Hon hade frågat Ralph tre gånger om han var säker och varje gång hade han svurit på att han var det. Men kunde hon lita på honom? Skulle deras vänskap vinna över hans idoldyrkan av Maltese Sal? Var det en fälla? Sara kunde inte låta bli att tänka på hur han vänt sig bort från henne på gården. Ralph var en opålitlig ensamvarg som bara handlade i eget intresse. Men hon måste ändå tro honom .Hon hade inget val.”

Sidan 400

”― Ganska läskigt.
― Tja, det måste ha funkat, annars skulle de inte ha fortsatt med det så länge.
Hon insisterade på att få betala. Han hade inte känt sig helt bekväm med att få middagen betald med ett stulet kreditkort, men hon hade försäkrat att hon skulle betala tillbaka varenda penny när Papa var bättre. Och med Sarah var det så att man litade på allt hon sa.”

Summering

Det är givetvis en gripande roman. Fantastisk författarröst. Moyes går alltid att lita på. Tyvärr var lite onödigt lång och det tog tid att komma in i den. Inte en av hennes bästa. Jag ger den 3 av 5 pennor men rekommenderar den varmt.

Vid pennan

Monica

(884)